Förlåt mig mina trogna valp-korts-tittare att jag har slarvat med att uppdatera hemsidan. Tiden går så fasligt fort så jag hinner inte riktigt med.
Valparna har nu fått sina officiella namn.
De är alla döpta efter djur som funnits i min flock och lämnat spår i mitt hjärta. Allt från min handikappade undulat till mina underbara schäfrar.
Tuddelurs Lilla Svea, kommer kallas Kiara
Tuddelurs Lilla Ella, kommer kallas Ella
Tuddelurs Lilla Emmalill, kommer kallas Bella
Tuddelurs Lilla Majlis, kommer kallas Majlis
Tuddelurs Qurre Junior, kommer kallas Valter
Tuddelurs Ville Junior, kommer kallas Ville
Tuddelurs Pigge Junior, kommer kallas Bubbah
Tuddelurs Tudde Junior, kommer kallas Tudde
Mina små älsklingar har blivit så stora. Tidigare skrev jag om att jag låg på alla 4 i valphagen men nu är det mer eller mindre omöjligt. Det är verkligen monster-attack när man kommer i ögonhöjd med de små pirayorna.
Men likväl så är dom så underbara, jag är så lyckligt lottad.
Nu är det faktiskt mer att titta på än det var tidigare. Fortfarande är det jättemysigt att kela med dom, EN OCH EN. 😀
Fast det är så kul att studera dom, när dom kommer ut och hittar ett löv, eller snubblar på sopkvasten, eller attackerar nåt syskon som sitter och kissar. Det finns så mycket att se nu. Och va roligt det måste vara för dom, att komma ut och se livet.
Nu får dom komma ut på altanen, det gör dom ca 5 gånger om dagen. Är det tillräckligt varmt så ligger dom ute och sover i sin gamla valplåda med filtar och fällar.
Jag funderar ibland på vad folk, främst valpspekulanter, tänker om hur det ser ut på min altan. Det ser nog ut som det värsta skrotupplaget. Sopkvastar, hinkar, pulka, papperssäckar, plasttak, hundgårdsgaller med "gräsmatta" på som fungerar som gungbräda när dom går på den och skramliga konstiga leksaker. Ibland glömmer jag att förklara varför det ser ut som det gör. Anledningen till allt bråte är att jag tycker det är så intressant och viktigt med miljöträning. Att dom som vuxna kan gå på hala och ostadiga underlag, dra grejjer som låter, tugga på grejjer som sticks och inte känna oro för nya saker. Och då är det bra att de vänjer sig redan när de är små. Det har gått över förväntan. Någon tvekade vid 4 veckors ålder att gå ner för rampen jag fixat till när de inte kunde gå i trappan. Tveka är helt okej att göra bara man fixar att kliva på det sen. Och det var inget problem. Nu vid 6 veckor så springer dom upp och ner för trappan utan bekymmer.
Ingen är rädd för någonting som finns här i vårt hem.
Vet inte om det framgår, så jag bör kanske förtydliga:
JAG STORTRIVS VANSINNIGT NU!!🤩